En ny ofestlig afton
Det är fortfarande snurrigt med dagarna. Jag är glad över att få vara hemma... afton eller inte afton. Nyårsafton försvann i ingenstans. Vi låg och hostade ikapp, jag och Julio. Sedan fixade de varsitt rum åt oss och satte oss i karantän för att vara på den säkra sidan. Det tog ett tag innan jag fattade att jag var helt isolerad. Jag vet fortfarande inte om jag haft influensan också och inte "bara" dubbelsidig lunginflammation. De tog prov men hann aldrig få svaret innan övriga prover började räta till sig och jag fick åka hem. Det känns som att jag legat inne en vecka minst. I verkligheten var det fyra dygn. Som vanligt när jag hamnar på lassa så blir det dramatiskt och jobbigare än vad man kunde önska. Jag är blå, brun, grön och gul på armarna efter alla misslyckade försök att sätta in en infart/ ta prover. En dag höll de på i flera timmar innan personal från IVA fick komma ner. Det slutade med att även den fick göras om eftersom det gjorde svinont att få medicin via den. Så onsdag körs jag upp på IVA och får en ny på överarmen och jag tänker att jag blir nog kvar flera dagar till.
Kände mig ledsen och less och allmänt uttråkad. Dagen därpå säger de att jag får fara hem. Kan inte annat än tänka att den där infartsoperationen var bra onödig. Det tog emot för sköterskan att ta bort den. Men du ska ju hem,.så.. .. Väldigt underligt!
Dan efter jag kommit hem åker mannen och sonen till Luleå. De hinner inte vara borta länge så börjar jag kräkas över hela vardagsrummet. Alltså, då var det riktigt synd om mig! Det är tur jag har en man som tog hand om finliret sedan. Jag gjorde mitt bästa av det värsta och kröp nyduschad under täcket. Vad göra liksom? Turligt nog så var det inte kräksjukan. Hostattacken satte igång nån reflex antar jag. Det ska vara spännande att leva tydligen....
Idag har jag äntligen fått träffa barnbarnet. Som jag har längtat❤ Nu vill jag bara få tillbaka krafterna. Jag har tröstshoppat garn idag och hoppas på att få tillbaka lite glädje och lust och ork. Lillebror är ju inte så långt borta och det är klart att mommo vill göra en egen filt åt honom.
Julen har i alla fall inte gett mig några extra kilon, som annars är lätt hänt. Fem dagar utan mat, bara vätska och sedan sjukhusmat i varierad form och smak. Och vem vet, kanske chokladbegäret försvunnit för alltid, för det är då det sista jag vill ha, trots att förrådet är överfullt efter ett minst sagt annorlunda julfirande.
Inget ont som inte har nåt gott med sig.....