Zick-zackar mig fram
I veckan har jag och virknålen varit tightare än någonsin. Det känns nästan som att jag har varit på träningsläger och kört mycket "armar". Jag får nog försöka variera "träningen" lite i fortsättningen, även om det kommer att bli svårt. Jag har nämligen kommit i gång med ett mycket speciellt projekt.
I måndags när vi lämnat Pumin för operation åt vi lunch tillsammans hela familjen innan dottern och pojkvännen for iväg på ultraljudet. När de sedan kom med blommor och ballong och allt hade sett bra ut, så kände jag att jag blev så himla sugen på att börja på babyfilten.
Det var verkligen en dag som hade sina ups-and-downs. Det blev så tydligt hur olika känslor kan få utrymme och växla hit och dit och parallellt med varandra utan att glädjen fick ta stryk. Det kändes så oerhört stort att få höra att allt såg bra ut. Att få veta att det mest troligt blir en tjej är också roligt, men det har ju ingen som helst betydelse. Fast det kändes lite speciellt eftersom att jag några nätter innan drömde en massa övernaturliga drömmar. Jag kunde på nåt sätt se i framtiden. Jag visste att mitt barnbarn skulle finnas i en klunga av barn men visste inte vem det var. Jag ropade först på det tänkta pojknamnet och inget hände. Sedan ropade jag på Agnes och en liten tjej kom springandes mot mig och gav mig en stor, härlig kram. Lite spookie kan jag hålla med om, men oj, vilken häftig dröm. Och kramen den behåller jag i mitt minne i väntan på verkliga kramar ♥
Naturligtvis så var det sedan en lång väntan och oro innan vi fick hämta vovvsingen på kvällskröken, men då var det ju perfekt att jag började klura på mönstret till filten. Det blev många provvirkningar, upprepningar, ändringar innan jag kände mig nöjd och VIPS var det dags att åka iväg till veterinären. Det ÄR terapi att virka (och sticka), jag lovar!
Under veckan har jag inte gjort så väldigt mycket annat, så filten växer i takt med att hunden läker.
Förutom det långa såret på magen,så är Pumin även märkt på ryggen, där morfinplåstret har suttit de första dagarna. Det ser lite roligt ut med en stor, kal fyrkant i pälsen.
Hon mår bra och är snart på banan igen, men får ju ta det lite lugnt ett tag.Hon gör dessutom bort löpningen samtidigt, så visst tror jag att hon också längtar tills det är som vanligt igen.
Hundbus står nog överst på önskelistan :-)
Under lunchen i måndags fick vi dessutom veta att en vän ligger på sjukhuset. Från säker källa, eftersom han själv inte orkade prata, så har vi nu fått veta att han är på bättringsvägen, men han har varit och är fortfarande riktigt dålig och orkeslös. Så den här veckan har verkligen varit mycket känslsofylld.
Lyxade till fredagskvällen med god mat och efterrätt. Färsk bandpasta med fläskfilésås följt av päronpaj.
Superlätt att göra och godkänd även av mannen som inte är så mycket för variation i efterrättsmenyn, men denna slår visst hans ständigt återkommande önskan av äppelsmulpaj. Receptet kommer här om någon blir sugen att prova.
Jag skänkte en tanke åt två personer under bakningen. Dels så hörde jag en väns röst säga " Man jobbar snabbare när man är kissnödig"(tror att du vet vem du är), så jag jobbade snabbt kan man säga. Sedan använde jag S-M-Ö-R = SMÖR, så du som myntade detta uttryck fanns också vid min sida ( tror inte du läser detta, men i alla fall)
Nu tar jag lunch.BUMS!
Repris på gårdagens pastarätt. MUMS!